Semester

Bellas pappa och bror har varit på semester här på Skälhagen. Det var verkligen jätte mysigt att träffa dem under några dagar. Framför allt var det härligt att se hur fina syskonen är mot varandra. Detta är ju något som jag går miste om nu när jag inte träffar dem tillsammans så mycket längre. Vi hade det så mysigt, vi var och badade, fikade och åt på restaurang. Jag och Bellas pappa satt uppe och drack lite vin och pratade om livet när barnen gått och lagt sig. Vi var på strålande humör allihop och det var så superhärligt sommarväder.
Bellas bror tyckte att det var så fint och lugnt här och man såg att han njöt av att vistas här hos oss. Vilket faktiskt skulle kunna vara en liten konstig situation för en sjuåring. Han trivdes så pass att han tyckte att hans tandborste skulle vara kvar tills han kommer nästa gång. Det tar jag som ett bra betyg.
När han kom sa han
– jag tycker att det är synd att du och pappa har separerat.
Ja, svarar jag, det är tråkigt men det var det bästa vi kunde göra för att fortfarande vara goda vänner och för att du och Bella skulle ha glada föräldrar.
– hmm, men det var bättre ordning när du bodde med oss.
– Det kanske du har rätt i men pappa har väl ordning också?
– Jo, men inte på samma sätt som du.
När vi senare satt och pratade berättade jag för barnens pappa vad grabben sagt. Han frågade då vad det var han menade om det handlade om städning eller något annat. Den underbara sjuåringen svarar då
– nej, inte just städningen men det var mer ordning. Reglerna liksom, det var mycket renare regler.
Ha, äntligen får jag lite credit för att jag har varit så konsekvent, men inte trodde jag att det skulle komma från grabben. Helt tydligt tycker jag det är att barn mår bra av fasta regler och rutiner.
Senare när Bella och brorsan satt i sängen och tittade på film hör jag honom säga
– Du, Bella, denna film är egentligen från 4 år men när jag är med dig så får du lov att titta på den.
Jaha, svarar Bella.
Så jäkla söta! Snack om att han tar uppgiften som storebror på fullaste allvar och han gör det med bravur!
Tack för några härliga dagar med er!

Energiförbrukning

Jag gör slut på alldeles för mycket energi i onödan. Lägger ner för mycket tid på att grubbla och vara orolig över saker som ännu inte har inträffat.
Som till exempel:
För en vecka sedan så beställde jag besiktnings tid. Detta jävulskap man måste gå igenom varje år. Så i en veckas tid har jag gått runt och haft ångest över vad som komma skall. Hur jag ska få råd att laga alla fel på den lilla ärtan osv.
Nervös som fan åkte jag till bilprovningen och tyst som muren var killen som kontrollerade. Han knappade på sin lilla maskin och sa inte ett ljud. Jag blev bara nervösare och nervösare. När det var färdigt och vi stod och väntade på utskriften kunde jag inte hålla mig längre.
-gick den igenom, eller?
-inga problem.
Blankt papper!!!!!

Så all denna vånda helt i onödan. Varför inte bara vänta tills det verkligen händer innan man begraver sig i olustiga tankar. Det är ju som att vara orolig för att tappa glassen innan man har köpt den. Jävligt omotiverat!

Sorg

Den lilla gnagaren Herkules har somnat in. Efter vår flytt till Skälhagen blev det för mycket frisk luft för marsvinet och han drabbades av lunginflammation. Detta är tydligen en ganska vanligt förekommande sjukdom hos de lurviga små krypen. Jag läste att om man såg till att han hade det varmt och torrt så skulle det gå över men tyvärr hjälpte våra insatser föga.
På midsommar afton öppnar Bella buren och sa god morgon och klappade honom. Denna morgon sprang han inte in i sitt bo som han brukar utan låg kvar, stel och kall. Så med stövlar och nattsärk gick vi ut och började gräva en grav. Bella höll sitt lilla djur en stund sedan sa vi hej då och fyllde gropen med jord, lade på stenar och plockade en fin bukett blommor.
Trots detta hade vi en fantastisk midsommar, lunch med syster Millan och hennes familj och sedan dansade vi nere hos grannarna.

Försvarstal

Jag har tagit ett stort och svårt beslut att flytta ner till Stenungsund, 12 mil från Bellas pappa.
Jag har ifrågasatts om mitt beslut har varit rätt och om jag tycker att det är rättvist mot Bella och hennes pappa.
Nej, det finns ingen rättvisa när man har valt att splittra en kärnfamilj.
Inte heller hade det varit rättvist att stanna i en uttjänt relation bara för barnens skull.
Det som är mest orättvist är nog det att det är de vuxnas beslut som barnen bara tvingas finna sig i.
Självklart har jag också ifrågasatt mina beslut. Jag har vänt frågan fram och tillbaka, granskat och rannsakat mig själv. Försökt att finna kompromisser som skulle göra det lite enklare för Bella, hennes pappa och bror samt mig själv. Men jag har inte kommit fram till något annat än att jag behöver, kanske inte för alltid, bo nära mina vänner och leva ett socialt liv.

Vi har valt att Bella skall vara boende hos mig och beslutet har egentligen växt fram under en sex års lång process.
Det är sant, sedan den dag som jag och Bellas pappa träffades har vi diskuterat huruvida det är bra eller dåligt för barn att leva i växelvis boende. Vi har vägt positivt mot negativt och i de flesta fall har vi kommit överens om att det är bäst för ett barn att bo stadigvarande hos en förälder. Men som alltid beror detta på om föräldrarna kan samarbeta. Därav var inte beslutet svårt att fatta när vi separerade.
Jag förkastar alla föräldrar som inte kan ha en normal och vuxen attityd och tonläge mot varandra runt sina barn. Jag kan också väl förstå de föräldrar som har svårt att vara trevliga mot varandra om det ha handlat om svek, förtryck, brott etc. Men för guds skull, låt inte barnen hamna i skottlinjen.
Att låta sina barn gå på olika dagis/skolor varannan vecka kan inte vara bra och detta säger jag helt utan att jag läst på i ämnet. Jag har alltså inget forskningsresultat att luta mig mot utan detta är bara mina egna teorier och åsikter men det finns mycket erfarenhet i ämnet.

Jag och Bellas pappa har separerat som vänner, vi är vänner, väldigt goda vänner till och med.
Vi har valt att ta tillvara på den energin som vi har lagt ner på att lära känna varandra. I sex år har vi försökt att förstå oss på varandra, vi har kompromissat, utvecklats och växt i våra identiteter. Det skulle ju vara ett jäkla slöseri att inte utnyttja våran kunskap om varandra till något positivt.
Vi träffas ofta, pratar i telefonen nästan varje dag, äter middag tillsammans, fixar till och med barnvakt för att kunna gå på fest tillsammans.
Jag kan höra vad Ni tänker.
- Detta funkar bara tills det att någon av Er har träffat någon.
- Visst, det kanske är så men vi har i alla fall valt att göra något bra av tiden fram till dess, det är mer än man kan säga om många andra.
Bella älskar sin pappa och jag älskar honom för att han är hennes pappa och jag kan inte tänka mig en bättre pappa till min dotter.
Vi har ett barn tillsammans, vi måste samverka för att hennes förutsättningar i livet skall bli de bästa.
För att återknyta till rättvisan som jag skrev om tidigare. Bella förtjänar att ha lyckliga föräldrar och i nuläget är jag lyckligast på västkusten nära en del av min familj och mina vänner. Jag kommer alltid ha anknytning till Lidköping där ytterligare delar av familjen bor och inte allra minst Bellas pappa och bror och deras underbara goa grannar.

Det finns inga vinnare i en separation, det handlar inte ens om att vinna, det handlar bara om att göra det bästa av situationen för alla inblandade parter.
I nuläget ångrar jag inte mitt beslut men om jag gör det kommer jag inte att låta min stolthet sätta stopp för nya planer.

5+6 Sju sorters kakor

Efter en fantastisk semester hos min bästis på Nord Irland har jag funnit lite ny energi. Det tog några dagar att återhämta mig efter gott vin och sena kvällar men sen… som en blixt från klar himmel kom kreativiteten.
Jag har nu satt igång att virka. Ett fantastiskt sätt att slå ihjäl lite tid på, tid är ju något som jag har gott om för tillfället.
Eftersom jag är en hård och elak mamma har jag tagit beslutet att Bella inte skall ha plast-made-in-Kina- leksaker, kanske låter tokigt men jag är lite allergisk mot dessa ting. Det finns ju trots allt enormt mycket härliga leksaker både i trä och textil. Troligen så kommer jag få tumma på dessa regler längre fram men än så länge är det jag som bestämmer.

Som sagt, jag virkar. Fick av min goa syster ett litet virk-kit i julklapp som nu har legat och mognat tillräckligt länge i pysselskåpet.
Det blir kakor i alla dess former. Hittills har jag hunnit med Oreo, dröm med strössel, chokladboll och kanelbulle. Är ganska stolt över dessa verk!
Nu kan Bella och jag låtsas fika hela dagarna. Dessvärre tog hon den första kakan, smakade, grimaserade och sen kastade iväg den. När jag väldigt upprymd och stolt gav henne chokladbollen förstod hon direkt vad det var, en boll som hon skrattandes kastar runt i hela lägenheten och ropar ”oh hej”.
Men jag fortsätter att virka, hon har ju roligt med kakorna i alla fall. Även om det inte var riktigt det användningsområdet jag hade tänkt, men det är tur att det är någon i den här familjen som kan tänka outside the box.

4+1 Nådegåvor

Idag har vi varit med om något spännande. Jag och Bella var ute på torget och skulle införskaffa lite nödvändigheter. Sådant som min kära vän Andrea inte kan klara sig utan där hon bor på Nord Irland, som till exempel, ett speciellt bröd, grevéost och plast tandpetare. Då jag skall åka till henne imorgon var det i grevens tid att skaka fram detta överlevnadskitt.

För att återgå till det spännande vi varit med om så passade vi på att fika när vi ändå var och köpte bröd. Där sitter vi i godan ro på Gustafssons konditori och mumsar på en torr kanelbulle då det kommer in ett äldre par, för att inte säga gammalt. De hade köpt sig var sin ordentlig semla, de stannade till vid vårat bord och började prata med Bella. Oj vilken fin tös, vill du ha lite semla, bla, bla, bla. Hade då Bella varit lite mer haj på det svenska språket hade hon troligen svarat: Rå hit semlan, gubbe. Men som tur var så sa hon bara mamma och pekade på den stoltaste av alla mammor, mig.
Vidare satt vi och lekte med festis tetran och pratade lite. Då vände sig det äldre paret om och frågade om Bella ville ha en semla. Jag rodnade lite över detta försök till allmosor och svarade att vi redan hade fikat och att det nog räckte för Bella, men tack ändå.
När jag reste mig för påtåren kom en annan tant och lämnade en femma till Bella. ”Du är så fin lilla flicka så här får du en liten peng” rödflammig tackade jag för detta och sa till Bella att vi ska lägga den i sparbössan när vi kommer hem. Pedagogisk som jag är tog jag fram min plånbok och Bella la ner slanten där.
Strax efter kom tanten som hade erbjudit Bella en semla och gav henne en tjuga. Totalt knallröd i ansiktet tackade jag på Bellas vägnar och tog åter upp min plånbok så Bella kunde lägga ner sin sedel.

Det verkar som om vi kan tjäna stora pengar på detta lilla flickebarn. Jag kanske inte behöver något jobb, det räcker att vi går ut och fikar lite så kommer vi hem med extra kosing. Om vi kan fortsätta så här behöver jag inte oroa mig för att Bella inte skall ha råd med körkort när hon blir 18. Undrar om man kan bli anmäld om man utnyttjar dotterns fysionomi för att få pengar till levebröd? Det finns säkert någon § för det, bäst att passa sig.

3+1 värdighet

Det har nu gått tre veckor på min arbetslöshet och jag börjar redan bli rastlös. Så fort Bella ger mig en chans sitter jag vid datorn och letar jobb. Det finns jobb men jag vill ju att allt ska gå så jäkla snabbt. Har jag skickat in en ansökan så vill jag att de ska höra av sig omedelbart! De ska ropa: Espléndido, Henne ska vi ha!!! Precis som matadorerna i Ferdinand för sjutton.
Har inte arbetsgivarna bättre vett än att de förstår att jag är den bästa av alla sökande så kanske det inte är rätt ställe för mig. Huvudet högt! Japp, jag skall inte tappa humöret och deppa ihop för att alla företagare där ute inte förstår sitt eget bästa.
Jag sitter här och väntar vid korkeken tills de har tagit sitt förnuft till fånga.

Den enda som egentligen förstår mitt fulla värde är Bella. Vilken tur att jag kommer få lov att vara hennes coach, assistent och chef för en väldigt lång tid framöver. Inte heller kommer hon att kunna säga:
Du, morsan, nu går din provanställning ut inom kort. Som du kanske förstår har jag inte möjlighet att ha kvar dig. Du kan väl ta och lära upp någon annan de arbetsuppgifter du har och i slutet på månaden kan du städa ditt skrivbord. Hoppas du förstår, ha det så bra och lycka till i framtiden.
Bella skulle åtminstone ge mig ett saftigt avgångsvederlag :)

2+4 Effektivisera

Det är konstigt vad snabbt jag har vant mig vid att vara ledig. Bella är på dagis två dagar i veckan och dom mornarna tycker jag att det blir lite stressigt. Trots att jag lämnar henne 1½ timme senare än när jag arbetade.
Just nu är vi inne i hård potträning, vilket ger olika resultat varje dag. Ibland kan hon säga att hon vill sätta sig och då göra både a och A medan hon andra stunder kan vänta på att få blöja och då uträtta sina behov.
I morse så började hon åma sig och jag förstod ju direkt att det var dags för pottan men ungen vägrade att släppa frukost mackan. Det fanns inget annat att göra än att låta henne äta mackan samtidigt som hon satt på toa… Är det att effektivisera?

1+5 förväntansfull

Vaknade till en fantastisk morgon! Solen var på väg upp och fåglarna kvittrade. Är så laddad för att gå på inflyttningsfest hos Vera och Mange.

Igår hade jag saneringsdag med mitt och Bellas marsvin. När jag hade lämnat Bella på dagis var det dags att ta tag i det lilla djurets hygien. Han, Herkules, var jätte duktig. Han badade sen fönade, kammade och klippte jag hans långa päls. Stina satt bredvid och psykade sin kamrat. Vilket jobb det är att ha gnagare!
Jag stack sedan iväg och åt lunch med Claes, som var i Skara en sväng. När jag sitter i godan ro på restaurangen kommer jag på att jag inte hade släppt in Herkules i buren. Hoppsan så det kan gå. Hem i full fart, inga söndergnagda sladdar, puh. Den lille stackaren satt förskräckt på samma plats som jag lämnat honom. Men nu när detta trauma är över mår han fantastiskt, även om han har svårt att förmedla sig så är jag säker på att han är tacksam för att jag tvättade honom lite.

Nu är det dags att göra oss i ordning för vår resa till Stenungsund.
Herre jätte jävlar vad skoj det ska bli!

1+1 Ljuva Livet!

Jag har varit hos min pappa hela helgen och det var mysigt. Det var länge sedan vi hade kvalitets tid, det blir ofta att jag sover hos syrran när jag är där nere. Jag längtar såå ner till kusten! På lördag skall jag på inflyttningsfest hos mammavera och det ska bli så kul!

Det är onekligen skönt att vara hemma med Bella. Hon är superbusig så det blir inte så mycket gjort på dagarna men att bara kunna vara med henne är ren lyx.
Idag har hon lärt sig säga traktor vilket troligen gör hennes moster överförtjust…
Livet är ljuvligt! Och jag som inte skulle ha några barn, hi, hi. Vilken tur att jag tappade koncentrationen en stund.

Dag 3. Inte alltid som man tänkt sig

Idag var det urnsättning för Sten-Inge. Jag och Bella skulle åka till kyrkogården för att närvara men ibland blir det inte som man tänkt sig. Bilen startade inte. Jag blev mycket besviken men det är ju inte mycket man kan göra åt sådana saker.

Stinge, som vi kallade honom, omkom i en trafikolycka den 19 december. Han var min mammas allra käraste vän och livskamrat. De hade varit ett par i fjorton år och han har tagit stor plats i våra liv.

Mamma och Stinge träffades på en dans, det sa klick och sedan dess var de oskiljaktiga. Jag och mamma bodde då på Jordhammar där mamma drev caféet. Jag gick ur nian tre veckor efter att de träffades och frågade om han ville komma på min skolavslutning. Han tvekade lite först men rak som jag är sa jag bara
- om du har tänkt vara min plastpappa så är det allt bäst att du kommer.
Vem som helst hade lagt benen på ryggen och dragit vid det laget, men inte Stinge inte. Han kom på avslutningen.
Stinge ställde upp enormt för vår familj, det fanns ingenting man inte kunde fråga honom om.
Han har flyttat för mig ca 10 gånger, den tionde gången sa han att jag kunde köpa en husvagn och han skulle gladeligen flytta den vart jag ville :)
Den elfte gången hann han inte hjälpa mig, det flyttlasset gick den 20 december.

Stinge var en rolig prick, han hade så enormt mycket humor, han var busig om man kan säga det om en äldre man.
En morgon när jag hade jobbat natt och kom hem till mamma (bodde hos henne den sommaren) möttes jag av en mycket finurlig Stinge. Jag förstod att nåt var på gång men var alldeles för trött för att utforska det vidare. Gjorde mig ordning och lade mig i sängen. Lika fort som jag snuddade lakanen flög jag upp igen. Sängen var full av små kottar!
Sån var han, full av hyss. Självklart mötte han mig ute på gården med ett garv.
Han hade ett enormt engagemang inom olika områden, teater, historia, mammas café, pelargoner osv. En sak kan man säga, han var en enormt härlig människa och jag är så glad att jag hade chansen att lära känna honom och att han har gett mamma fjorton härliga år.

Du kommer alltid vara saknad och ihågkommen, Stinge!

Dag 2, hemma i Skara

Idag har jag och Bella bara varit hemma, känns lite syndigt, men det är väl så det är att vara mellan två jobb.
Det är mysigt att ha tid att verkligen umgås med lilla tösen. Eftersom jag började jobba när hon var fyra månader anser jag mig värd att få ägna mycket kvalitets tid med henne.

Vår dag började med att jag vaknade och det var redan ljust ute, hmmm, vad är klockan?
Jag är annars van att väckas av antingen alarmet eller Bella men idag var allt helt tyst. Eftersom jag glömt att ta med mig mobilen till sängen var jag tvungen, av ren nyfikenhet, att gå upp och kolla vad klockan var.
07.10 och Bella sov! Jag hade en liten stund för mig själv.
Men vad gör man då? En liten längre sittning på toaletten kändes som en god investering av tid, självklart tillsammans med det nya numret av ”Family Living” för övrigt en av de bättre tidningarna på marknaden.
Sen en liten koll på datorn, kanske hade det kommit in något fantastiskt på Blocket som jag inte har råd att köpa. Satte på Teven, och kollade på nyheterna. Sen klarade jag inte av det längre utan gick och väckte Bella. Då hade hon sovit i fjorton timmar, vilket kändes som en bra början på vårt nya liv.
Sen svischade dagen förbi i ett jehu. När Bella somnat för kvällen fick jag ett ryck och började möblera om. Jag har dragit möblerna hit och dit och inser att jag aldrig kommer att trivas i denna lägenhet eller denna stad. Nu när jag inte har mitt arbete kvar känns inte Skara som ett så genomtänkt val av tillhåll. Det blir aldrig hemma i Skara!

Bella sover sin skönhetssömn och möblerna är på plats, katten och marsvinet är utfodrade, lägenheten städad och tvätten ren.
Detta är livskvalité!

Dag 1, arbetsförmedlingen

Idag var jag och Bella på arbetsförmedlingen i Skara. Vi kom dit när klockan var strax efter tio och det var redan tjockt med folk. En hel samling med bittra människor som inte kände sig manade att vara där, utan tvingade.
I foajén fanns en värdinna, hennes uppgift var att hjälpa till med lättare ärenden, tyvärr fanns det inga sådana. Hon hade dock inte rätt att hjälpa till med något annat trots att hon var handledare. Så där var även hennes kompetens outnyttjad medan vi väntade och väntade.
Det startades en diskussion om detta och värdinnan var mycket upprörd över besluts som fattats, men hade ingen möjlighet att påverka. Någon uttryckte ett stort förakt för arbetsförmedlingen och menade att de ändå ingenting gör.
Bella försökte på alla sätt charma och höja stämningen men det var ingen som nappade, det var så dystert.
Då det ej längre fanns något nummerlappsystem skulle man själv hålla koll på när det var ens tur. Detta skapade självklart diskussion och någon trängde sig före vilket skapade ännu mer irritation.

Tillslut fick jag och Bella komma in till en handledare och jag blev så överraskad. Hon var entusiastisk och mycket positiv. Hon menade på att det fanns goda möjligheter för mig att snart hitta ett nytt arbete. Vi gick igenom mina utbildningar och erfarenheter och trots att jag inte känner att det är mycket att komma med, var hon mycket nöjd. Jag kände mig faktiskt lite smickrad.
Men det är väl precis så det skall vara, personalen på arbetsförmedlingar skall ju få oss arbetslösa att känna oss värdiga och speciella. Om vi skall ha en chans på arbetsmarknaden måste vi gå med huvudet högt. Vem fan vill anställa en kränkt, bedrövad och orkeslös människa.

Jag var full av energi efter det mötet. Det blev en rask och frisk promenad hem. Bella sov och jag fick tid att göra en mycket kulinarisk lunch till oss två, stekt falukorv och stuvade makaroner. Det är inte klokt vad man får styrka att göra stordåd efter lite positiv input.

Så hör upp alla arbetsgivare, jag finns anmäld på arbetsmarknaden nu… först till kvarn!

Början på något nytt

Jag är en negativ människa. Jag ser ofta svårigheter i saker istället för möjligheter. Jag målar fan på väggen, är orolig i onödan och allt för sällan lever i nuet och glädjas åt det jag har.
Jag upplever en svårighet i samhället idag att faktiskt stanna upp och fundera på vad som är viktigt och vad som gör mig lycklig.
Det är slut med det nu!

Efter en mörk och tråkig vinter med separation, dödsfall i familjen och uppsägning är det dags att ta mig i kragen och se alla positiva saker som finns runt mig.

Idag har jag gjort min sista dag på jobbet och nu öppnas en helt ny värld av möjligheter. Så jag tänkte att detta skall bli min positivitetsblogg. Ni kommer få möjligheten att följa mig in i djungeln av arbetsförmedlingar, A-kassa, fackföreningar, bemanningsföretag, öppna förskolor och allt annat som kommer att prägla mitt nya liv. Jag skall vända detta annars så negativt klingande ord, arbetslös, till något positivt.

Det ljusnar på mornarna, fåglarna kvittrar och även fast det är 10 minus ute känns det som vi går mot ljusare tider. Snart kommer våren, så var positiv och glad!