Jag har tagit ett stort och svårt beslut att flytta ner till Stenungsund, 12 mil från Bellas pappa.
Jag har ifrågasatts om mitt beslut har varit rätt och om jag tycker att det är rättvist mot Bella och hennes pappa.
Nej, det finns ingen rättvisa när man har valt att splittra en kärnfamilj.
Inte heller hade det varit rättvist att stanna i en uttjänt relation bara för barnens skull.
Det som är mest orättvist är nog det att det är de vuxnas beslut som barnen bara tvingas finna sig i.
Självklart har jag också ifrågasatt mina beslut. Jag har vänt frågan fram och tillbaka, granskat och rannsakat mig själv. Försökt att finna kompromisser som skulle göra det lite enklare för Bella, hennes pappa och bror samt mig själv. Men jag har inte kommit fram till något annat än att jag behöver, kanske inte för alltid, bo nära mina vänner och leva ett socialt liv.
Vi har valt att Bella skall vara boende hos mig och beslutet har egentligen växt fram under en sex års lång process.
Det är sant, sedan den dag som jag och Bellas pappa träffades har vi diskuterat huruvida det är bra eller dåligt för barn att leva i växelvis boende. Vi har vägt positivt mot negativt och i de flesta fall har vi kommit överens om att det är bäst för ett barn att bo stadigvarande hos en förälder. Men som alltid beror detta på om föräldrarna kan samarbeta. Därav var inte beslutet svårt att fatta när vi separerade.
Jag förkastar alla föräldrar som inte kan ha en normal och vuxen attityd och tonläge mot varandra runt sina barn. Jag kan också väl förstå de föräldrar som har svårt att vara trevliga mot varandra om det ha handlat om svek, förtryck, brott etc. Men för guds skull, låt inte barnen hamna i skottlinjen.
Att låta sina barn gå på olika dagis/skolor varannan vecka kan inte vara bra och detta säger jag helt utan att jag läst på i ämnet. Jag har alltså inget forskningsresultat att luta mig mot utan detta är bara mina egna teorier och åsikter men det finns mycket erfarenhet i ämnet.
Jag och Bellas pappa har separerat som vänner, vi är vänner, väldigt goda vänner till och med.
Vi har valt att ta tillvara på den energin som vi har lagt ner på att lära känna varandra. I sex år har vi försökt att förstå oss på varandra, vi har kompromissat, utvecklats och växt i våra identiteter. Det skulle ju vara ett jäkla slöseri att inte utnyttja våran kunskap om varandra till något positivt.
Vi träffas ofta, pratar i telefonen nästan varje dag, äter middag tillsammans, fixar till och med barnvakt för att kunna gå på fest tillsammans.
Jag kan höra vad Ni tänker.
- Detta funkar bara tills det att någon av Er har träffat någon.
- Visst, det kanske är så men vi har i alla fall valt att göra något bra av tiden fram till dess, det är mer än man kan säga om många andra.
Bella älskar sin pappa och jag älskar honom för att han är hennes pappa och jag kan inte tänka mig en bättre pappa till min dotter.
Vi har ett barn tillsammans, vi måste samverka för att hennes förutsättningar i livet skall bli de bästa.
För att återknyta till rättvisan som jag skrev om tidigare. Bella förtjänar att ha lyckliga föräldrar och i nuläget är jag lyckligast på västkusten nära en del av min familj och mina vänner. Jag kommer alltid ha anknytning till Lidköping där ytterligare delar av familjen bor och inte allra minst Bellas pappa och bror och deras underbara goa grannar.
Det finns inga vinnare i en separation, det handlar inte ens om att vinna, det handlar bara om att göra det bästa av situationen för alla inblandade parter.
I nuläget ångrar jag inte mitt beslut men om jag gör det kommer jag inte att låta min stolthet sätta stopp för nya planer.
